Känner mig sjuk.
Barnen främst W är mer speedad än nånsin och vill, vill, vill allt. Helst på en gång. L har fullt schema, skola-träning-matcher och massa vänner.
Det är full fart på jobbet, är i ett distansförhållande som funkar medelmåttigt, mest en massa frustration från den andre. Går igenom massa andra processer som jag inte vill vädra här.
Känner mig stressad
Är mer ensam än nånsin med barnen. Och lär så förbli.
Bara tanken att vänja sig, sluta hoppas på bättring känns för jävlig.
Har hoppats i sååå många år. Fått små glimtar om hopp om avlastning. Men det slås i spillror gång på gång.
Tröttsamt.
Känner mig lat.
Vilket är värst?
