Osäkerheten sköljer över mig i tsunamistora vågor.
Plötsligt är jag inte ens vatten värd i mina egna ögon.
Spelar inte nån roll vad någon säger..
Gör så galet korkade grejer emellanåt.
Saker som i mitt tycke är helt oreparerbara.. Detta gör jag emot mig själv..
Varför straffa sig själv?
Hur kan jag förvänta mig att nån ska behandla mig med respekt när jag själv misshandlar mitt inre, så kolossalt?
Jag mår nog inte så bra som jag försöker inbilla mig.
Så e det.
